Spanjoletthandtag Funkis Bakelit rak

Bakelit! Det var namnet som Leo Hendrik Baekenland gav materialet när han uppfann och tog patent på det omkring år 1907. Få material har så stark anknytning till en stilepok som detta. Från 1920-tal till 40-tal var det materialet nummer ett för att tillverka detaljer för el och andra nymodigheter. Det är ett hårt och samtidigt formbart material som även har den goda egenskapen att inte brinna, inte ens smälta i hög värme. Dessa egenskaper gjorde bakeliten till ett optimalt material för allt vad elektricitet och värme hette.
Bakelit kan med tiden mista en del av sin glans, torka ut, och bli matt och grå. Om du t.ex. tittar på klassiska funkisbestick med bakelithandtag, speciellt om de har diskats i maskin, kan de vara alldeles matta och så småningom börja spricka. Boten för detta bekymmer stavas Fulgentin och gör att den allra torraste och matta bakelitdetalj får tillbaka sin lyster.

Bakelitens lite mindre kända kusin är duroplasten. Eftersom bakelit inte går att tillverka i vitt kom duroplasten som en god ersättare. Duroplast är i likhet med bakelit en härdplast med skillnaden att duroplasten armeras med fiber, inte sällan bomullsfiber för extra styrka. Duroplasten är nära besläktad med bakelit, den kallas därför ibland för vit bakelit. Den delar många av bakelitens goda egenskaper men har en yngre historia som tar sin början i efterkrigstidens Östtyskland. Den är stark och hård och utöver att användas för elkomponenter under funkisens senare del, har den även använts för att bygga karossen till den östtyska folkbilen Trabant.

Observera vid montering

Bakelit är ett hårt material med den utmaningen att det är skört för slag och kan knäckas lätt när du skruvar i det. Se exempelvis till att din elektriker inte använder skruvdragare vid montering av uttag och undviker den där sista knycken för att vrida till mittskruven. När ni använder uttagen gäller samma princip som för alla utanpåliggande uttag, håll emot i uttaget när du drar ut stickkontakten. Använd en fil för att göra hål i dosan för kabeln. Bräck inte med tång, då får du lätt med dig en större skärva än du hade tänkt dig.

Obehandlad mässing var dominerande som material för beslag innan sekelskiftet. Sedan kom tekniken med att förnickla mässingen, och det förnicklade blev på modet. Även våra förnicklade beslag är alltså tillverkade i mässing.

Genom att förnickla ett mässingsbeslag blir det blir motståndskraftigt mot oxidering, får en hårdare yta, och blir väldigt lik silver med sin varma glans. Detta ansågs oerhört modernt i takt med att utsmyckning och imitationer av guld och ädla material började anses som gammaldags och opraktiskt. I många hem ägnades mycket tid åt att putsa upp mässingen medan vi idag ofta ser oxideringen som en vacker patina. Den förnicklade mässingen höll sig däremot blank och silverfärgad över tid.

För att förnickla ett mässingsbeslag används en elektrokemisk process där mässingen beläggs med ett tunt lager nickel i ett jonbad som med hjälp av ström gör att nickeln fastnar på beslaget.

Skilja mellan förnicklat och förkromat

Många tycker att det kan vara svårt att skilja mellan krom och förnicklad mässing eftersom de båda har en blank silverfärg och inte sällan förekommer på samma typer av produkter. Men hur kan du se skillnad då? Om du håller ett kromat och ett förnicklat beslag mot varandra så har det förnicklade en varmare färg medan det kromade beslaget har en kallare, blåaktig ton. Detta kan vara bra att ta med sig om beslagen ska sitta precis bredvid varandra.